Le Monde | « Body Talk », l’art des féminismes en Afrique

« Tu crois vraiment que parce que je suis noire je baise mieux ? » Valérie Oka apostrophe ainsi les visiteurs de l’exposition « Body Talk », regroupant six artistes africaines autour de la question du féminisme au centre d’art Wiels à Bruxelles. L’artiste ivoirienne n’est pas mécontente de son effet. « Ça vous semble choquant ? Pas plus tard qu’il y a une semaine, un jeune mec me disait : « Ah, qu’est-ce que j’aimerais me taper une Black ! », rapporte-t-elle. Avant d’asséner : « C’est hallucinant d’entendre encore des choses comme ça. Les stéréotypes coloniaux sur la femme noire comme sex-toy sont ancrés dans l'imaginaire ».

 

Fantasmé et convoité, souillé et malmené, le corps féminin reste un enjeu politique, par-delà les remugles du colonialisme. « J’ai toujours rêvé, par naïveté ou optimisme, de ne pas devoir faire des expositions spécifiques d’artistes femmes, confie la Sénégalaise Koyo Kouoh, commissaire de l’accrochage. Malheureusement, le statut de la femme en Afrique et en Occident n’est pas encore réglé. »

D’après les statistiques de l’ONU, le viol et la violence conjugale représenteraient un risque plus élevé pour une femme âgée de 15 à 44 ans, que le cancer, les accidents de la route et le paludisme réunis. La femme est une cible et une proie ; pire, une prise de guerre. Toujours selon les Nations unies, 250 000 à 500 000 femmes auraient été violées lors du génocide au Rwanda. Ce sort funeste se profile aujourd’hui pour les captives de la secte islamiste Boko Haram au Nigeria. 

 

Des nuances du « féminisme africain »

Les artistes réunies au Wiels se savent privilégiées. « On m’autorise beaucoup de choses. Les gens se disent : “Bah, c’est une artiste”. Je n’ai pas besoin de jouer la comédie », reconnaît Valérie Oka. « Dans le monde de l’art, on vit dans un environnement protégé, abonde la Sud-Africaine Billie Zangewa. C’est plus difficile d’être une femme dans la rue, où il y a toujours une menace sourde. »

Pour autant, toutes n’abordent pas le sujet de manière frontale. « Le féminisme euro-américain n’a pas pris parce que les Africaines ont estimé qu’il ne tenait pas compte des réalités. Il était aussi interprété comme une autre forme de colonisation, explique Koyo Kouoh. Le féminisme africain est pro-mariage, pro- maternité, fondé sur des succès obtenus dans le calme, sans tambour ni trompettes. En Afrique, tout se négocie. Aller à la confrontation ne mène à rien. »

Chantre de la féminité plutôt que féministe radicale, Billie Zangewa en est convaincue. « C’est beaucoup plus efficace d’être subtile, estime-t-elle. Mon propos n’est pas de critiquer l’homme, mais de livrer une vision positive de la femme. » Dans ses assemblages raffinés de soieries, de nature souvent autobiographique, elle représente une Africaine élancée, cultivée, urbaine, écolo, bien dans sa peau. 

 

Body Talk, Wiels, 354, avenue Van Volxem, 1190 Bruxelles, www.wiels.org 

PHOTO : DR WIEL

Body Talk : Kraftfulla kroppar för en feministisk konströrelse

Body Talk: Feminism, Sexuality and the Body in the Work of Six African Women Artists
Zoulikha Bouabdellah, Marcia Kure, Miriam Syowia Kyambi, Valérie Oka, Tracey Rose och Billie Zangewa
Lunds konsthall / 30 maj – 27 september 2015

Miriam Syowia Kyambi vaggar tvångsmässigt av och an mellan våta lerkrukor fyllda med blodröd färg. Scenen utspelar sig under hennes performance Fracture I denna fredagskväll på Lunds konsthall. En efter en faller krukorna ihop och Kyambi halkar snart omkring med bara fötter i en pöl av färg och krukskärvor.

I nästa scen klär Kyambi om till businesskvinnan ”Rose”, en vänlig men försynt kvinna som faller ihop vid varje steg hon tar. Efter att mödosamt ha tvättat sig ren från krukornas röda innehåll, och klätt sig i kjol och klackskor, försöker Rose återställa scenen till sitt ursprungliga, hela tillstånd. Omöjligheten att överge sin historia och omöjligheten att tvätta bort ett smärtsamt förflutet tycks vara lärdomen av denna personliga och politiska prövning.

Med sex olika konstnärer under samma tak är uttrycksformerna många på konsthallen i Lund. Genomgående i denna utställning är frågan om vad det är att vara svart och kvinna i kolonialismens kölvatten, med kroppen som verktyg för både provokation och stillsamma metaforer.

Någon som inte är rädd att provocera är den sydafrikanska konstnären Tracey Rose. Under ett videodokumenterat performance i Bryssel gör hon en pilgrimsfärd till Kung Leopold II:s grav, för att ställa honom inför rätta för kolonialiseringen av Kongo. Iförd byggarbetshjälm och en dräkt täckt av målarfärg och paljetter kallar hon på den bortgångne kongolesiske frihetskämpen Patrice Lumumba, för att denne ska framföra hennes anklagelse av kungen i dödsriket.

Flera av konstnärerna refererar också till ”Hottentott Venus”, den sydafrikanska kvinnan Sara Baartman (som man kan lära mer om i filmen Svart Venus som Konstpretton har recenserat här, reds. anm.), som visades upp som en sexualiserad freakshow för vita européer under tidigt 1800-tal. I Valérie Okas performance, som visas i en videodokumentation på Lunds konsthall, upprepas inburandet och uppvisningen av den svarta kvinnokroppen. I videon syns en naken kvinna svinga sig obekymrat fram och tillbaka i en gunga av ett rött stycke tyg som hänger från taket. I hörnet av buren, som för övrigt står vidöppen, står en vit, överdimensionerad penisskulptur, som ett främmande men ofarligt objekt. I denna parafras omformulerar Oka således premisserna för den svarta, kvinnliga sexualiteten och problematiserar maktpositionerna mellan betraktad och betraktare.

På ett liknande men mer stillsamt sätt återuppfinner Zoulikha Bouabdellah det kvinnliga subjektet i serien Naket. Här utnyttjar konstnären oljemålningar av europeiska konstnärer som Velázquez och Courbet, vars avbildningar av nakna kvinnor abstraheras genom att klippas sönder och överlappa varandra i ett orientaliskt mönster. I denna kollageartade sammansmältning fragmenteras den vite mannens blick medan kvinnorna tillåts möta varandra genom bildytans skärvor.

Med så många skiftande uttryck är det inte utan att man känner sig lite överväldigad efter ett besök på utställningen. Den genomgående ämnet gör dock att konstverken vävs samman i ett och samma tema, kanske blir också en följd att varje konstnärs enskilda nyanser hamnar i skymundan. Hur som helst är det viktiga och intressanta konstnärskap som möter en på ”Body Talk”, både vad det gäller konstuttryck och politisk slagkraftighet.

Josefin Granetoft

PHOTO : DR WIEL

NAKED TRUTHS AND TRIALS OF THE BLACK BODY

Spread over the first floor of the Wiels in Brussels, the exhibition Body Talk, curated by Koyo Kouoh (Raw Material Company, Dakar), is an emotionally and politically charged questioning of the female Black body as a repository for a post-­‐colonial critique of power. Representing a generation of artists active since the late 1990s, Body Talk foregrounds six African women artists whose artistic practice is concerned with past and current iconography of social protest and resistance. A common thread is the highly personal point of departure of the artists working methods and the use of their bodies’ personal stories across multi-­‐disciplinary platforms.

Performance as conceptual art also features heavily in this exhibition with a particular focus on the investigation of social relations of power, gender, stereotype and history. Valérie Oka, Ivorian-­‐French artist addresses the dehumanising and objectification of the black female body while provoking the viewer into an act of looking which involves procedures of translation and the questioning his own implicit role in the perpetuation of these prejudices. En sa presence (2015, In Her Presence) is the recording of the dinner performance which took place during the opening of the Body Talk exhibition. Oka and her twelve guests discussed the racist mechanisms perpetuating the black body as inferior while the audience watched and listened. Simultaneously, another performance captured the fantasies of aberrant sexuality attributed to the black body; that of a naked black woman strolling inside a (opened-­‐ door) cage, at times rocking herself in a silk rope and reaching for a giant white penis.

BY  ARTARTICLES
 

KISS | SCUPTURE-INSTALLATION | auto portrait # Valerie Oka